Måndag morgon igen. Och även denna morgon regnar det. Man börjar ju oroa sig för hur vädret kommer att vara på midsommarafton. Jag börjar redan att känna mig rutinerad som tågresenär - och som ''Stockholmare''. Jag kunde till exempel konstatera att de människor som jag klev av tåget tillsammans med på Stockholms central inte var från den staden. De stod ju hur som helst i rulltrappan!!
Jag hittade med lätthet till mitt arbete och började isolera. Tapsa dök upp och vi hade en längre diskussion om hur jag skulle resa hem på fredagarna. Antingen kunde jag åka tåget direkt från Stockholm eller så fick jag åka med mina arbetskamrater till Norrköping, precis som förra fredagen, och sedan ta tåget därifrån. Det sista alternativet var att jag övertog bussen vi åkt till Norrköping med och tog hem den till Linköping.
Dessutom meddelade min chef att Kari hade nu blivit bortkörd från ytterligare två byggen där han misslyckats med monteringen av armaflex. Dessa båda byggen stod nu och väntade på mig.
När det regnade som värst under dagen delade jag vid ett tillfälle hiss med en tjej som arbetade som cykelbud. Hon berättade att man tog sig fram lättare i Stockholm med cykel än med bil. Fast hon tillade att ''Idag hade det varit skönt med en bil''.
När jag kom till vandrarhemmet på kvällen insåg jag vilken fördel det hade varit om jag hade beställt rum veckan innan. Nu fick de leta länge i sina papper och erbjöd mig tillslut ett fyrbäddsrum för samma betalning som ett enkelrum. Rummet hade 2 våningssängar och det kändes lite fånigt att ligga där själv. Framför allt var det svårt med nattlampan. Det fanns inga andra lampor än taklampan och jag placerade mig i en undersäng och där skymde översängen ljuset när jag försökte läsa mina medhavda Fantomentidningar.
Jag hade dessutom lämnat kvar en del mat i kylskåpet över helgen. Men i fel hus!! Jag fick därför rusa över dit och vänta tills det dök upp någon jag sett förra veckan och be honom låsa upp så jag kunde hämta maten.
Tisdag morgon klarnade en hel del av Stockholms mysterier. JAG FICK ÄNTLIGEN TAG PÅ EN METRO-TIDNING! De låg i en hög där man går in till tunnelbanan. De korgar jag sett vid utgångarna var till för att återvinna tidningen.
Dessutom konstaterade jag på väg till mitt arbete att skylten med KNULP på hade undertexten 'från eget träskomakeri' och inte 'träskmakeri' som jag trodde. Inte underligt att jag inte kunde hitta det ordet i mitt lexikon!
På bygget berättade jag för rörmokarna att min far var bonde. De tyckte det var ganska speciellt. En av de äldre stod sedan länga och kommenterade detta när vi jobbade i samma rum.
``Så du är bondgrabb, då!'' sa han. ``Det skulle man inte kunna tro!''
Sedan var det det vanliga tjatet om att de inte kunde förstå att jag inte skulle ta över jordbruket efter min far. De såg det som att jag fötts till en jättechans i livet och sedan inte tog till vara den. De inser inte att ett så litet jordbruk aldrig kan bära sig.
När jag tog tunnelbanan hem från jobbet såg jag flera personer som var på väg ner för en rulltrappa som för tillfället var trasig. Det såg kul ut för de kom med fart och hann ner några steg innan de upptäckte att den inte fungerade. DÅ GICK DE UPP IGEN, och tog den vanliga trappan ner. Jag tänkte att ``Det var tur att den inte stannade när de var halvägs ner, då kunde de blivit fast där hela dagen.''
Jag provade att åka tunnelbanan åt motsatt håll denna dag. Den korsade nämligen nästa tunnelbana mot vandrarhemmet på två ställen. Jag klev på ett tåg men redan vid nästa hållplats, Odenplan, blev samtliga passagerare avslängda för att någon hittat på att detta skulle vara en ändhållplats. Samtliga gick av förvånade och efter ca 5 minuter kom ett nytt tåg i samma riktning och körde oss vidare. Då var inte Odenplan någon ändhållplats längre!! De är knepiga, Stockholmarna!
Rörmokarna hade denna dag en ny diskussion. ``Vet ni att folk på landet kallar oss 08:or?'' frågade en av dem sina kamrater. Jag frågade om de inte kallade sig det själva. ``Brukar ni inte säga:
-Det där kan inte jag, jag är bara 08:a.''
De svarade att så brukade de aldrig säga.
Efter arbetet åkte jag till Henrik och Pernilla. mina kamrater från mina hemtrakter som numera bor i Kungliga Huvudstaden. Jag hittade fram till Slussen med tunnelbanan utan problem. Sedan gick jag givetvis åt fel håll när jag klev ut från stationen och fick på detta vis se en ny bit av Södermalm. På vägen noterade jag kändis nummer 2 och 3. En nyhetsläsare från Aktuellt stod och pratade med en betydligt mindre känd man på trottoaren. Skådespelare som försöker sälja Internetanslutningar i reklamfilmen med alla bönder där en av dem påpekar ``Modem heter det väl!!'', kom cyklande iförd kostym och mörka solglasögon.
Hemma hos Henrik gick han och jag på en promenad för att roa hand 1-åriga dotter Alice. Det var en mycket go unge som i början var lite rädd för mig och var ovanligt tyst och stillsam när hon fick gunga i parken. Därefter satt far och dotter i sandlådan en stund och öste medan jag tittade på. Henrik öste fortast men tillverkade sandkakor som inte höll ihop.
Tillbaka i familjens lägenhet serverades det te av en enormt rund Pernilla, hon ska nämligen ha barn igen runt den 30 juni. De båda är skojiga för de kläcker ibland ur sig roliga saker utan att det var meningen från början. Pernilla började genom att berätta att hon höll på att bli förkyld och var lite nervös att detta även skulle vara fallet när hon skulle till att föda. Hon var då mest nervös för att en täppt näsa skulle hindra hennes andningsövningar. Hon hade tränat in en teknik att andas in genom näsa och ut genom munnen. Så hon konstaterade att:
-''Är jag täppt blir det så krystat!''
Efter tedrickningen frågade jag Henrik vad det var för konstig grej i rosa hårdplast som stod på diskbänken. Den såg mest ut som en adventsljusstake, Henrik svarade att:
-''Det är en torkställning för nappflaskor!''
Varvid jag genast frågade om de kommer att köpa en likadan fast ljusblå om de skulle få en pojke nästa gång. Henrik gav då det humoristiska svaret:
-''Det har vi inte tagit ställning till!''
Från dem gick jag till Södra Station och tog pendeltåget till Ulriksdal. Därifrån provade jag att promenera den här gången. Det gick alldeles utmärkt och tog ca 15 minuter.
Sista arbetsdagen innan midsommar klarades av i rask takt. Rörmokarna samt en elektriker på bygget var alla glada och uppsluppna på grund av den annalkande helgen. Vädret visade sig bli vackert båda denna dag och som tur var även på midsommarafton. Några slangord hann jag ändå med att lära mig den dagen. `Barren' betydde tydligen `hus' eller liknande. Rörmokarna erbjöd mig därefter `Java'. När jag väl kommit på att det var kaffe så tackade jag nej eftersom jag inte dricker denna dryck alls.
Tapsa kom sedan och hämtade mig redan klockan 10:00 för att tilldela mig en bil som de ville ha transporterad till Norrköping. I den tog jag mig i rask takt dit och inledde därefter mitt midsommarfirande. Men det är en annan historia...
På morgonen blev jag aningen sen och rusade snabbt ut till bussen utanför min lägenhet i Linköping. Redan på väg till busshållplatsen konstaterade jag att jag glömt busskortet, schampot, mitt skrivblock för dagboksanteckningar samt att jag hade fel skor på mig. Jag hade tagit på mig mina blå fin-och-gå-bort-gymnastikskor istället för mina rosa-med-hål-på-översidan-arbets-gymnastikskor. Jag hade ingen chans att springa tillbaka så jag fick klara mig utan alla dessa grejer hela veckan.
På tåget sov jag djupt nästan hela vägen. Den man som satt mitt emot mig petade energiskt på mina ben vid ett tillfälle. Jag slog upp ögonen yrvaket och undrade vad han kunde vilja mig. han sa ingenting men pekade på att jag glidit ner från mitt säte och ockuperade större delen av hans benplats med mina utsträckta ben. Jag korrigerade snabbt min ställning och somnade om.
På Sveavägen var det stress för att alla skulle kunna bli klara i tid. Jag fick inte äta min frukost förrän klockan 11:00. Två timmar för sent! Klockan 13:00 dök Tapsa upp och tjatade sig till att få låna mig resten av dagen bara han såg till att jag var tillbaka där morgonen därpå. Jag blev utskickad till ett nytt bygge där jag fick arbeta tillsammans med en annan kille från min nya firma. Han hette Farok, var ca 45 år och från Bosnien. Vi fick isolera in en tre meter hög ventilationskanal med armaflex och höll på till klockan 20:00 innan vi var klara.
Därefter åkte vi båda till mitt vandrarhem och enades om att dela rum hela veckan.
På natten insåg jag vilket misstag det var. Farok var nämligen svensk och Bosnisk mästare i snarkning. Jag låg vaken till klockan 2:00 och funderade över om jag skulle gå och lägga mig i soffan i Allrummet. Jag insåg också att jag inte kommer att stå ut hela veckan i samma rum som denna gnisselmaskin.
Jag var denna dag åter på Sveavägen. Jag fick isolera på plan 5, avdelning för kontrollräkning av konton. På kvällen när alla gått hem utom jag roade jag mig med att ta några kort på de rör jag isolerat för att ta med mig till USA på min semester nästnästa vecka. Filmen i kameran tog äntligen slut och jag gick på hemvägen förbi en närbelägen fotoaffär och räckte över min lilla ask och bad dem framkalla filmen. Fotohandlaren skakade förvånat på asken och sa:
-''Men den här asken är ju tom!''
Han öppnade den och vi konstaterade båda att han hade rätt. Jag fick då återvända till bygget och leta fram den rätta asken i en av fickorna på mitt blåställ. Det var lite skämsigt att kliva in i fotoaffären och ropa:
-``Hej, nu är jag här igen!''
Ett tag funderade jag på att leta upp en annan fotoaffär men beslutade mig sedan att ta tjuren vid hornen och återvända. Fotohandlaren lovade att ha mina kort klara till nästa tisdag.
Jag var tillbaka på vandrarhemmet klockan 18:15 men Farok (Jag vet fortfarande inte om det är ett för- eller efternamn) dök inte upp förrän klockan 20:45. Han hade jobbat till 20:00 även denna dag. Därefter såg han på TV till klockan 23:30. Men jag var bara glad för jag hann ju somna innan snarkmaskinen satte igång.
På onsdagsmorgonen såg veckan lite ljusare ut. Jag hade redan jobbat in de timmar som behövdes för att åka hem klockan 11:00 på fredagen, så jag behövde inte jobba över mer denna vecka. Det var åtminstone vad jag trodde innan Tapsa dök upp!! Han rusade in på bygget klockan 12:00 och talade om att jag skulle till ett annat bygge i Kista morgonen därpå. För att hinna detta blev jag tvungen att jobba över igen. Han kom sedan med den smått fantastiska frågan:
-''MÅSTE du åka hem i helgen??''
Jag replikerade att det måste jag eftersom det var sista helgen att packa mina grejor i Linköping innan USA-resan. Han utbrast då genast:
-''Du får inte åka hem med de andra klockan 11:00 på fredag. Du måste arbeta hela dagen och en stund på kvällen!''
Jag frågade då hur jag skulle ta mig hem. men han lovade ordna en bil åt mig.
Nu skulle det bli långt över 40 timmar denna vecka, men jag hittade redan samma kväll något att lägga dessa timmar på. Jag ringde nämligen min klasskamrat Mikael i Linköping och han kunde berätta att samtliga i klassen utom tre hade fått omtenta på den sista tentan för läsåret. Han och jag tillhörde givetvis inte dessa tre. Nu kommer jag att ta ledigt fredagen den 15 augusti för att gå på visningen av den. Kanske ligger man nära godkäntgränsen och kan motivera några ströpoäng någonstans. Men allra troligast är att man får göra om den den 2 september.
På tordagsmorgonen blev jag utskjutsad till Ericsson i Kista för att isolera änne mera kanaler med armaflex. Kanalerna dök inte upp med lastbil från Jönköping förrän klockan 10:00 så jag och två ventilationsmontörer fick sitta och vänta. Sedan fick ju jag vänta på att de började montera kanalerna innan jag kunde isolera. Detta gjorde att jag inte kunde göra någon nytta förrän klockan 14:30 (!), men montörerna var underhållande så tiden gick fort. Den ena montören hette Bosse Carlsson och gjorde ständigt reklam för sitt efternamn genom att prata om sig själv i tredje person.
''-Här kommer Carlsson!'' hördes ute från hissen längt innan man skymtade den långe mannen inne på arbetsplatsen.
Den andre montören hette Ove Lindgren och var från Sandviken. Han for upp och ner på stegen som om han hade myror i häcken medan Carlsson gjorde sitt bästa för att lugna honom.
Dessa båda montörer visade mig på rasterna vägen till fikarummet och matsalen.
-''Så du kommer in i matchen!'' dundrade Karlsson på sin utbredda Stockholmska.
Ove gissade att av min dialekt att döma att jag var från Värmland. Ett inte helt korrekt antagande.
Jag berättade för dessa herrar att jag läste till Dataingenjör och de blev mycket imponerade. Bosse Carlsson beslutade sig då genast för att visa mig runt på Ericsson där de faktiskt tillverkade kretsar till datorer. Efter frukosten gick han och jag en rundtur och titta på alla dessa rum där arbetarna gick runt i vita skyddsdräkter för att inte sprida damm. Det fanns stora glasfönster så att vi kunde titta på dem från utsidan. Det fattades bara en skylt med `Mata ej djuren' på.
Vid kaffet på eftermiddagen sprang vi på en dator som stod ledig med `Netscape' igång. Jag knappade in adressen till min hemsida och visade att jag kunde få fram denna dagbok på maskinen, fast då bara med en vecka på jobbet nerskriven.
Carlsson insåg att om jag skrev ner mina upplevelser på Ericsson under kommande helg så skulle han ju själv kunna läsa om det på måndagen. Upprepade gånger sa han:
-''Det ska verkligen bli intressant och se på måndag vad du har skrivit!''
Dessutom hade han en utläggning m hur det var i Lissabon när han var där. Ett område beskrev han som att:
-''Det såg ut som halva Lidingö!''
Detta kanske betyder något för en Stockholmare, men mig sa det just ingenting. Jag måste komma ihåg att fråga honom vad han menade på måndag.
Hemresan från Kista skedde med `tunnelbanan', om den nu kan kallas så där, för den gick faktiskt ovan jord, uppe på höga betongpelare, från centrumet.
På kvällen hade jag en riktigt trevlig stund med tre av mina kamrater från vandrarhemmet. Två herrar mellan 40 och 50 år visade sig varit en del i Gusum och Ringarum, dvs nära mina hemtrakter. Den ena var rörmokare och hade flyttat från stockholm till Kungsör för ett år sedan. Men nu var han på väg tillbaka till huvudstaden för att som han sa:
-''Han pallade inte med att inte bo i Stockholm.''
Dessa kommuninvånare upphör aldrig att förvåna mig!
Fjärde medlemmen i `diskussionsklubben' var en ung tjej, ca 24 år, som sommarjobbade på ett kansli för ett beachvolleybollförbund. Tillsammans utgjorde vi en brokig skara men hade ändå god fart på diskussionen. Det är mycket lättare att bo där nu när man inser att man faktiskt inte bor ensam där, utan har flera kamrater i nästan samma situation.
Farok dök upp sent idag igen. Han hade nu arbetat till klockan 20:00 varje kväll i veckan. Han berättade på kvällen lite om Bosnien. Han och hans familj hade beställt en resa dit den 17 juli. Hans barn räknade dagar, timmar och sekunder tills de ska åka. De blir första gången han återser sitt forna hemland sedan de tvingats fly därifrån. Han berättade också att där de en gång bodde tillhörde numera Serbien och de fick inte återvända dit. Resan skulle nu istället gå till ett Bosniskt område nära den platsen. Han sa lite uppgivet:
-''Vi får se, får vi inte komma dit där vi bodde så får vi åka tillbaka till Sverige och ansöka om Svenskt medborgarskap.''
Ganska sorgligt tyckte jag. Mina chefer hade dock inte varit lika finkänsliga. De hade varit på hans bygge idag och frågat om han inte kunde ställa in sin resa till Bosnien eftersom de hade så mycket att göra.
Jag har numera helt vant mig vid Faroks snarkningar och frågade om vi skulle dela rum även nästa vecka vilket han gärna ville.
På fredagen var det full fart med isoleringsarbetet igen för mig. Jag isolerade på marken de sidor av ventilationskanalerna som skulle bli svåra att komma åt när de satt på plats. Klockan 10:40 dök Tapsa upp och meddelade att nu åkte han och de andra hem. Han slängde till mig ett par bilnycklar och pekade på ett hus och sa att bilen stod på gatan bakom det. Däremot sa han inget om bilmodell eller färg, men av nycklarna kunde jag gissa att det var en Mazda.
Carlsson såg jag inte lika mycket av den här dagen, men han dök upp efter en rast och talade om för dem som orkade höra på:
-''Carlsson har käkat glass! Med strössel!''
Ove, jag och två herrar från Gävle fortsatte med jobbet fram till kvällen. Klockan 18:05 gav jag upp och lämnade området i en bil som nycklarna passade till klockan 18:42. Nu hoppas jag bara att det var rätt bil jag tog.