Jag har i just avslutat första året på Dataingenjörslinjen och har inte haft en aaaning om vad jag ska hitta på i sommar. Jag hade sökt jobb i mitt gamla yrke, rörisolering, men inte fått något.Så ringer telefonen den absolut sista fredagen innan sommarlovet börjar och erbjuder mig rörisoleringsjobb i Stockholm. Jag tar det och här följer:
-''Och när vill du åka tillbaka då?''
-''Blir det billigare om man beställer det på samma gång?'' frågade jag.
-''Nej!!''
Jag tänkte ''Varför frågar du då?'' men sa ingenting för att jag är så snäll av mig.
På morgonen när jag vaknar i Linköping regnar det ute. jag tar bussen 6:00 till Resecentrum. En man på bussen kommenterar för mig att det bara brukar vara ett fåtal passagerare så dags men regnet gör att bussen är full.
Tåget är av typ X2000 och tar mig i rask takt till Stockholm. Jag irrar runt ett tag på Stationen och hittar till slut Vasagatan och även min verkmästare och chef på orten, Tapsa, som väntar utanför. Han kör mig till ett bygge och pekar på ett vansinnigt trångt rum där jag ska isolera. Till min stora förvåning blir jag lämnad som ensam isolerare på bygget. Detta innehåller totalt tre rörmokare en målare och en elektriker. Jag tänkte för mig själv att ''måste jag åka till en så stor stad för att hamna på ett så litet bygge? '' Men sa givetvis ingenting nu heller.
En arbetskamrat vid namn Kari hade isolerat några av rören men hade gjort det så dåligt att min första uppgift blev att riva ner en del och göra om det. När jag hade hållit på en timma dök rörmokarnas verkmästare upp och berömde mig för mitt arbete.
-''Det syns att du har hållit på med det här'', sa han ordagrant.
Detta var en perfekt start på mitt nya jobb, rörmokarna gillade mig och jag kände att jag snabbt växte in i rollen som isolerare igen.
Jag reflekterade över Stockholmarnas speciella sätt att prata på. De använder `snacka' istället för `prata' och `blaskan' isället för `tidningen'. Jag tänkte att ``De låter som Jerry Williams allihop''. Gissa om jag sa det till dem? Givetvis inte.
Första dagen jobbar jag till 18:00 och sedan hämtar Tapsa mig och kör mig til det vandrarhem där jag får bo i veckorna. Kari bodde också där första natten och vi delade rum. Därefter skulle han iväg på jobb längre bort och jag fick överta hans rum helt. Vandrarhemmet kostade 125 kronor var per natt när vi delade rum. Övriga nätter när jag blev ensam får jag ge 150 kronor. Givetvis hade jag missat att man skulle ha egna lakan med sig och fick hyra en omgång av dessa i receptionen för 40 kronor per vecka. Kari talade dessutom om att det kostade 70 kronor om dagen att åka tunnelbana. När jag somnade den natten insåg jag att min vistelse i Stockholm skulle bli ganska dyr och inte mycket av de 300 kronor per natt som min firma betalar i traktamente skulle bli över. Jag var ju dessutom tvungen att köpa mat!
På morgonen följde jag Karis anvisningar och hittade busshållplatsen dit buss 540 kom och körde mig till Hallonbergen. Jag satt lite på helspänn i bussen för jag hade ju ingen aning om var jag skulle kliva av. Men Hallonbergen visade sig innehålla ett stort köpcentrum med neonskyltar som var över en meter höga med ortsnamnet på. Inte ens jag kunde missa att gå av där. Jag lokaliserade tunnelbanan och gick ner. I luckan frågade jag om det fanns någon typ av månadskort att köpa för resor med tunnelbanan. Damen i luckan sa att ``Ja, det finns det'' men tillade att:
``Men informationen öppnar inte förrän halv tio. Du får köpa kortet i sta'n''
``I stan?!'' tänkte jag. ``Och var är jag nu då?''
En dam som också stått vid luckan ropade på mig och att jag var på väg ner för fel rulltrappa. Hon skulle också åt mitt håll och gjorde mig sällskap ner. Hon visade sitt busskort och berättade att fram till alldeles nyligen fick man köpa månadskort enligt kalendermånad, men detta hade just ändrats och nu kunde man köpa för 30 dagar framåt. Detta gynnade förstås mig eftersom det var den 10:e idag. Jag frågade henne om månadskortet också gällde på bussar och pendeltåg. Hon tittade förundrat på mig och utbrast:
-''Vet du ingenting??!''
Jag förklarade att jag skulle resa till mitt arbete för första gången den morgonen och att jag just inte hade någon aning om hur jag sedan skulle ta mig från T-Centralen där jag var rekommenderad att gå av tunnelbanan och sedan bort till Sveavägen. Damen gav mig då en mycket utförlig beskrivning. Jag skull svänga in på Kungsgatan och hon sa till och med att jag borde gå över den gatan och promenera längs vänster trottoar. Sedan frågade hon:
-''Vet du var Monte Carlo ligger?''
Jag skrattade och sa att ``Nej, det vet jag inte!'' Åminstone inte det Monte Carlo som jag antog att hon menade. Hon berättade istället så utförligt om gatorna att det sedan var som att jag varit där förut när jag letade mig fram till bygget. Dessutom hade hon haft tid att slänga in lite information om sig själv. Typ at hon jobbade på Securitas.
Jag arbetade ytterligare en dag på bygget och började helt finna mig i rollen som isolerare igen. På frukostrasten frågade en av rörmokarna:
-''Har du jobbat länge på Trisol?''
Jag svarade att ``Ja, det är väl en 12...timmar nu!''
Alla rörmokarna tittade förvånat och jag fick tillägga:
-''Jag går på Högskolan i Linköping normalt, men har sommarlov nu. Men det fick jag inte tala om för min chef så att ni inte skulle tro att de har satt in en sommarjobbare ensam för att göra jobbet.''
(Så den hemligheten både avslöjade jag OCH lade ut på internet. Så gick det med det förtroendet.)
En annan av rörmokarna frågade om den där skolan jag gick ``...var någon typ av folkhögskola?'' Där ser man vad Stockholmarna tror om utbildningar utanför sin egen hemkommun.
Arbetet gick sedan utan incidenter resten av dagen, fast jag insåg att jag nog borde ha klippt naglarna innan jag for hemifrån för jag skadade isoleringen ibland. Jag gjorde ett djärvt försök att åtgärda saken med min isolerarsax. Vänster hand gick bra men det var förstås helt omöjligt att klippa naglarna på den högra.
Klockan 18.00 lämnade jag bygget och gick in i det närbelägna Konsum och handlade en massa mat som jag tänkte tillaga på vandrarhemmet. Man chockades nästan av priserna i butiken. 22.90 för ett paket `Hot dog' med 10 korvar i.På Matex i Linköping brukar jag köpa 30-pack för 29.90. Min väska blev sprängfylld och blytung. Jag släpade den bort till T-Centralen och bad den `afrikanske' mannen i luckan om att få köpa ett månadskort. Han svarade att:
-''Det säljer inte vi!''
(De gör saker på ett märkligt sätt i Stockholm. Biljettförsäljarna säljer inte sin egen typ av biljetter!)
Jag frågade honom var man kunde få tag på ett kort och han sa:
-''Det får du köpa i Pressbyrån på andra sidan!''
Han pekade med ett väldigt långt svart finger upp mot en rulltrappa. Jag gick dit och åkte upp. Där stod jag länge och stirrade mig fånigt omkring. I mitt stilla sinne önskade jag att han hade sagt på andra sidan om vad. Jag släpade min tunga väska fram och tillbaka längs Vasagatan utan att hitta någon Pressbyrå. Efter ca 10 minuter hittade jag den till slut, NERE I EN ANNAN TUNNELBANE-NERGÅNG!! Inte särskilt lätt att hitta med den beskrivningen alltså. Där fanns dock ett månadskort att köpa för 400 kronor. Med ett sådant i handen tog jag mig tillbaka till min tunnelbana med slutstation Akalla. På vägen fick jag passera en mycket lång `rulltrappa' som som bara gick rakt fram. Det gjorde Stockholmarna också! Ingen stod stilla under den färden och det var bara för mig att följa med för att inte bli nertrampad.
När jag anlänt till Hallonbergen gick jag upp till markytan och satte mig för att vänta på buss 540 på hållplatsen på det lilla busstorget. När jag suttit en stund insåg jag att på en hållplats längre bort avgick också buss 540. Den ena gick mot Uniersitetet och den andra mot Vällingby. Jag hade givetvis ingen aning om åt vilket håll jag skulle åka så jag frågade en dam som satt bredvid mig om hennes åsikt. Hon angagerade sig väldigt och listade ut att det var mot Universitetet jag skulle åka. Vad skulle jag ha gjort utan all den hjälp från Stockholms medelålders damer. Dessutom hade en tredje dam lotsat mig rätt under dagen när jag försökte ta ut pengar på en trasig Bankomat.
På vandrarhemmet lagade jag makaroner och dyr `Hot dog' både som kvällsmat och till matlåda dagen därpå. Dessutom bredde jag 10 smörgåsar till frukosten och till jobbet. Därefter ringde jag till min kamrat Henrik i Stockholm och pratade lite strunt. Efter det var klockan 21:15 och jag kröp ner i min säng.
Följande morgon följde samma ritual. Buss och tunnelbana. På tunnelbanestationen noterade jag att samtliga utom jag satt och läste en gratistidning kallad ``Metro''. Jag bestämde mig för att försöka lista ut var de hittade den så snart jag fick tillfälle.
I Stockholm brukar man ibland se folk som man tycker verkar bekanta i början och sedan inser man att det är en kändis man har sett på TV. Min första notering av det slaget blev den mörkhåriga kvinna som spelade ``Irina'' i Rederiet och gifte sig med ``Joker''.
På morgonen hade jag inte hittat min tjocka tröja jag brukade ha på mig när det var kallt nere på tunnelbanestationerna. Jag antog att den var kvarglömd på jobbet men hittade den inte där heller.
Under arbetet på dagarna stod jag uppflugen på en stege och limmade med det speciella kontaktlim som vi använder. Våningarna jag arbetede på användes av ``Salus'' ett bolag som säljer försäkringar och lånar ut pengar. På tisdagen hade de samtal jag hört på plan 1 rört sig om utlåning av pengar och om hur de bar sig åt för att bevilja eller avslå lån. Ganska intressant att lyssna på. Dagens samtal på plan 2 bestod i att en massa människor satt och ringde runt för att försöka sälja nya försäkringar.
Jag klarade att kroppsarbeta hela dagarna utan att bl trött, men insåg att jag blev vansinnigt trött i fötterna av att stå på en stegpinne hela dagen.
På kvällen vandrade jag runt lite längs Sveavägen, Norrtull och Upplandsgatan för att försöka lära mig staden bättre. Jag hade ju dess utom ingen brådska hem till vandrarhemmet. När jag tröttnat på detta provade jag en annan färdväg hem. Henrik hade nämligen tipsat mig om att pendeltågen gick till ett ställe alldeles intill vandrarhemmet som hette Ulriksdal. Jag fick fråga i flera luckor på Centralstationen innan jag hittade rätt tåg. Tågen var väldigt slitna men gick upp på marken och var betydligt ljusare och trevligare än tunnelbanan. Dessutom gick de fort! I Ulriksdal klev jag av och tänkte promenera hem men insåg snart att jag hade ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå. Jag hittade istället min kära gamla buss, nummer 540, som passerade även här. Återigen slog det mig att jag inte visste åt vilket håll jag skulle åka den här gången heller. Men jag antog att det var mot Vällingby och jag hade alldeles rätt.
Väl framme på vandrarhemmet återupptog jag jakten på den försvunna tröjan. Jag hittade den tillslut hängande under min madrass. Där hade den hamnat när jag bytte plats på madrasserna i de båda sängarna när Kari rest. Jag behövde sova i andra sängen för att kontakten till klockradion skulle räcka. Och jag hade ingen lust att bädda om min säng så jag bytte madrassen och alltihopa.
Senare på kvällen blev det nya lass med makaroner och smörgåsar och sedan hopp i säng klockan 20:44.
Dagarna börjar nu likna varandra. På tunnelbanan passerade jag just spärrarna när jag kom att tänka på ``Metro''-tidningen. Jag vände mig om och konstaterade att de låg i buntar mellan grindarna där man går ut. Enligt mitt tycke en ganska korkad placering, eftersom man då var tvungen att göra en extrasväng från den plats där man gick in.
På Kungsgatan såg jag en affär som hade som enda skylttext ``KNULP från eget träskmakeri''. Jag måste komma ihåg att försöka slå upp knulp och träskmakeri när jag kommer hem.
Dagens övingar var på 4:e våningen. Avdelningen för skaderegleringar. En ung kvinna som uppenbarligen var sommarjobbare eller nyanställd var framme och frågade varför rören var gjorda av koppar. ``De måste ju leda ut kylan bättre'' sa hon. Jag förstod först inte vad hon menade men insåg senare att hon hade ju alldeles rätt. I rören gick kallt kylmedel och mitt jobb bestod i att se till att det inte värms upp av det varma rummet rören går i. Ett rör i ett mindre värmeledande matrial skulle ju vara mycket bättre för att bevara kylan. Det var en kommentar jag inte hört någon påpeka under mina 14 år som isolerare. Jag blev i smyg väldigt imponerad av den unga damens replik. Dock försent för att hinna berömma henne för den.
En annan kvinna satt och upprepade för alla nya som klev in på våningen att:
-''Han klär in rören med Black Jack!''
Hon tyckte själv det var roligt, men just inte många andra.
Efter arbetsdagens slut så letade jag upp en frisör och bad henne klippa mig. Hon var kort, mörkhyad och hette Anna. Vi samtalade om det mesta. Speciellt skolan. Det visade sig att hon hade klippt hår i 8 år och nu var trött på det så hon hade gått på KomVux under läsåret. Nu sommarjobbade hon liksom jag i sitt gamla yrke. Vi var eniga om att et var mycket roligare att jobba nu när man varit ifrån ett tag och att man såg att det fanns ett slut på arbetet inom en begränsad tid.
När vi kom in på avdelningen Valdemarsvik, min första hemkommun, visade det sig att hon varit i Kättilö en midsommar dit hon följt med ett band som spelat där. Hon hade förfärats över hur fulla alla ungdomar var. Jag påpekade då att ``...då var det Valdemarsvik du var i!''
``Men...'' sa hon ``...på morgonen var det väldigt lugnt så man kunde vandra runt ön i lugn och ro och uppleva hur vacker den egentligen var.''
Klippningen kostad 200 kronor fast skyltarna tydligt sa 160 kronor utanför. Alla passar på att skinna lantisen!
På vägen hem klev jag av vid Fridhemsplan för damen på tunnelbanan på tisdagen, hon som givit mig vägbeskrivning från T-Centralen till bygget, hade dessutom tipsat om att just på den stationen fanns mycket information om SL-trafiken att hämta. Det fanns det också. Jag skaffade flera busstidtabeller samt köpte en karta över Stockholm. Det var fjolårets modell och kostade bara 15 kronor.
Efteråt tog jag nästa tunnelbana till vandrarhemmet. Resten av dagen kan ni nu. Makaroner, smörgåsar och natti-natti.
På fredagsmorgonen kom Tapsa och hämtade mig klockan 6:00. Vi åkte till Sveavägen och hämtade mina verktyg och så for vi till ett annat bygget på Stockholms Universitet. Där monterade jag 8 kvadratmeter cellgummi på tre timmar vilket var samma mängd som jag monterat under resten av veckan. Trummorna var nämligen så stora att det gick åt massor med kvadrat. Vi arbetar på ackord och Tapsa vill att man specificerar allt man gör på tidssedeln varje vecka. Dessa olika typer av jobb gör att betalningen blir väldigt snedfördelad.
Klockan 11:00 hämtade Tapsa mig igen och körde mig till Högdalen, där alla arbetare samlas vid den tiden varje fredag. Han talade dessutom om, till min stora förvåning, att firman inte betalade ut helgtraktamente. De ordnade istället fri hemresa för oss. De hade en buss som tog mig och tre abetskamrater till Norrköping. Nu måste jag bara övertyga dem om att jag faktiskt bor i Linköping och att tåget dit kostar 70 kronor till.